ANNA BROMEE - Smittande skratt & inlåsta ljustekniker

En del människors skratt är underbart smittande!

Under matinén på Folkan i Borås i lördags hade vi en tjej med ett otroligt härligt skratt i salongen. Hon gick igång i 180 och skrattade hejdlöst åt knätofs-gänget UlfUno, Nikodemus, MärtaStina och Sara-Britta i hembygds-numret i slutet av första akten. Ett skratt som var så spontant och så smittande att det var nästan omöjligt att inte skratta med henne.
Jag brukar vara rätt bra på att hålla mig för skratt för det mesta - men här måste jag erkänna att det började rycka ordentligt i mungipan: så pass att den snörpiga dam jag spelar fick grimasera lite extra för att inte brista ut i flabb.
Tror att vi väntade i nästan två minuter innan vi kunde gå vidare med replikerna i sketchen eftersom hon skrattade så mycket att hon smittade både oss och hela salongen med sin glädje.

Tack du skönskrattande tjej nånstans i mitten på parketten! Om det är sant att ett gott skratt förlänger livet har du sett till att både ditt, våra och resten av matiné-publikens liv blir lite längre.

FOTO UR HEMBYGDSNUMRET (foto: Nicklas Svensson)

Under kvällsföreställningen i Borås hade vi lika härlig, fulltalig publik i salongen. Då blev vi fulla i fniss helt på egen hand… I sketchen där Stefan, Håkan och jag möts i väntrummet gick Håkan och jag kanske in med lite väl mycket glöd i våra stön från kulissen där det ska föreställa att vi ”får till det”. Stefan och Bertil kunde inte riktigt hålla sig för flabb utan sa på scenen:
- Det låter som att nån har ont i magen där ute.

FOTO UR VÄNTRUMS-SKETCHEN (Foto: Johan Rosenqvist)

Att spela i Norrköping i torsdags var som att komma hem - bara sex mil från min forna hemstad Nyköping. Salongen var full av glada Norrköpings-bor - och mina nära o kära. Familj, vänner, kollegor … Vilken värme! Jag är SÅ tacksam och lycklig för den kvällen.
Och dagen efter lyckades jag få med mig Stefan, Bertil och Håkan på en utflykt ”hem” till Nyköping och hann visa dem några smultronställen i staden innan vi drog vidare mot.Småland.

När vi hade soundcheckat och var redo för föreställning i Tranås i fredags hade vi nån extra halvtimme över. Glada i hågen klämde vi in oss, hela turné-teamet, i Bertils rymliga bil för att ta en fika i stan. Vår ljuskille Robin fick sitta på extrastol i bakluckan eftersom det var fullt i baksätet.
När vi som bäst stod och valde mellan godsaker på fiket ringde plötsligt vår ljudtekniker Peters mobil.
- Kan ni släppa ut mig, undrade Robin försynt på telefon där han satt inlåst i bakluckan.
Vi hade uppenbarligen gått iväg, förmodligen fnissande åt nåt nytt upptåg, Bertil hade utan att tänka sig för låst bilen med fjärrkontrollen och glömt att Robin satt i bakluckan….
En baklucka som inte går att öppna inifrån.
Se den skakande dokumentären om händelsen i den närgångna filmen här nedanför ;)



Tilläggas bör kanske att ingen ljustekniker kom till skada varken fysiskt eller mentalt.

Å så till sist två obligatoriska buskis-vitsar från helgens turné:

- Vad heter plåster på norska?
- Klantetejp.

- Vad heter tunnelbana på norska?
- Mullvadsbuss.