Igår spelade vi matiné och kvälls-föreställning på Kalmar Teater. Det är så fint med de här gamla teatrarna från sent 1800- och tidigt 1900-tal som finns bevarade runt om i landet och är respektfullt renoverade. Som i Kalmar. Eller Ystad, Jönköping, Nyköping, Växjö med flera. På nåt sätt blir det en speciell känsla att spela där. Och en generös, glad publik båda föreställningarna igår igen – härligt.
Det blev nåt speciellt med sketchen om det lilla barnet med den stora tärningen igår. Vet inte riktigt vad som hände, men publiken var så otroligt med hela vägen, kändes det som. Kul. Och nu har Anna Anka blivit en permanent del av föreställningen. Roligt att ha möjlighet att kunna ta in och prova nåt nytt som är aktuellt.
När vi skulle checka in på hotellet i Kalmar mitt på dagen igår stod tre uppklädda herrar i receptionen före oss med olika väskor omkring sig. Stefan utbrast glatt: - Å här står ni och breder ut er som ett lågtryck! Herrarna vände sig om och skrattade. Vi hälsade på alla tre, och Bertil sa med sin vanliga entusiasm till en av dem: - Dig känner jag igen! Du är ju chef för Ystad Teater, va kul att se dig här! Mannen log roat och sa: - Nej, men det hade säkert varit roligt att vara chef för Ystad Teater. Det var, visade det sig, vår förre utrikesminister och numera särskild rådgivare åt FN:s generalsekreterare: Jan Eliasson.
En fascinerande och klok man som vi fick glädjen att prata med i fåtöljerna i hotell-loungen framåt natten efter föreställningarna. Han berättade om sitt FN-jobb ute på fältet i afrikanska Darfur. Och om sin syn på att det viktigaste i livet: att möta alla människor med respekt. - Jag brukar säga: ”It´s not the hands you shake, it´s the hearts you touch”, sa Jan.
Det största är inte att ta någon i hand utan att lyckas röra vid hans / hennes hjärta. Ungefär.
- På så vis är det samma sak vi sysslar med, ni som underhåller och vi som håller på med politik och diplomati, sa han. Att beröra människor. Om man tänker så skulle jag kunna byta jobb med Ystads teaterchef, för det är samma drivkraft. Man längtar efter de där stunderna när man känner att man når fram till en annan människa och ett verkligt möte uppstår oavsett om det är en teater-publik, en FN-församling eller fattiga människor på Afrikas landsbygd som står framför en.
Buskis och världspolitik. Same, same. But different. En bra tanke.
Nu har vi ätit hotell-frukost i Oskarshamn och drar mot Kalmar för matiné och kvällsföreställning på stans vackra gamla teater om nån timme. Läste just en annons i en morgontidning för en billig videokamera. Vet inte om det syns på bilden här - men kameran marknadsförs med orden:"Filma i full HD direkt till minnesluckan" Hm... ;)
Det har varit två toppen-kvällar med sagolik publik i både Västervik och Oskarshamn. Igår blev det till exempel ett gott stor-skratt för både publiken och Håkan och Stefan i numret där Olvert köper internet när killarna sprack mitt i sketchen och inte kunde hålla sig för flabb åt varandra.
När vi kör från stad till stad på turnén har vi GPS i bilen för att hitta rätt till teatrarna. En robotaktig kvinnlig röst guidar plikttroget chauffören genom varje rondell och landsväg. Igår i Västervik fick Bertils GPS tilt och hävdade att den inte kunde visa vägen för att den inte fick kontakt med verkligheten. Så vår kvinnliga GPS fick snabbt smeknamnet Silvia - en annan kvinna som kanske inte alltid har kontakt med verkligheten ;)
Håkan har också fått ett nytt namn i helgen! Varje gång vi har vindruvor i logerna länsar han skålen innan vi andra hunnit få vårt lystmäte - så numera går Håkan internt under namnet Vindruvs-aset.
Efter dagens Kalmar-föreställningar har vi bara fyra gånger kvar - i Sundsvall nästa helg och Jönköping sista helgen i november. Hjälp vad fort det har gått och vad kul vi har haft: både ihop och ihop med publiken!
Och vilka hjältar vi har jobbat med i vårt crew. Peter, Niklas och Robin - ljud, scenmästare och ljus. De är otroligt viktiga för att allt ska klaffa. När man ser en föreställning kanske man inte tänker på allt jätte-jobb som pågår bakom och runt om scenen. Peter, Niklas och Robin kör lastbilar med all dekor, kläder, rekvisita, peruker, instrument, ljus och ljud mellan alla turnéstäder. Tidiga morgnar och sena kvällar. Riggar upp, bygger, riktar ljus och ser till att ljudet låter bra. Är på tå under föreställningen, tim:ar in ljudeffekter och ljusförändringar, drar ridån, hjälper till med klädbyten.... Och sen, när föreställningen är slut börjar nästa jobb för dem: att riva ned allt, packa och köra till nästa stad. De är verkligen värda varenda applåd de får i slutet av föreställningarna, och mer :)
Här packar de ihop efter föreställningen i Oskarshamn igår.
Till sist en buskisvits från förra helgen i Lycksele. - Hur är det att vara i Norrland? - Same same, but different.
