På väg hem från Kalmar med tåget.
Igår spelade vi matiné och kvälls-föreställning på Kalmar Teater. Det är så fint med de här gamla teatrarna från sent 1800- och tidigt 1900-tal som finns bevarade runt om i landet och är respektfullt renoverade. Som i Kalmar. Eller Ystad, Jönköping, Nyköping, Växjö med flera.
På nåt sätt blir det en speciell känsla att spela där.
Och en generös, glad publik båda föreställningarna igår igen – härligt.
Det blev nåt speciellt med sketchen om det lilla barnet med den stora tärningen igår. Vet inte riktigt vad som hände, men publiken var så otroligt med hela vägen, kändes det som. Kul.
Och nu har Anna Anka blivit en permanent del av föreställningen.
Roligt att ha möjlighet att kunna ta in och prova nåt nytt som är aktuellt.
När vi skulle checka in på hotellet i Kalmar mitt på dagen igår stod tre uppklädda herrar i receptionen före oss med olika väskor omkring sig.
Stefan utbrast glatt:
- Å här står ni och breder ut er som ett lågtryck!
Herrarna vände sig om och skrattade. Vi hälsade på alla tre, och Bertil sa med sin vanliga entusiasm till en av dem:
- Dig känner jag igen! Du är ju chef för Ystad Teater, va kul att se dig här!
Mannen log roat och sa:
- Nej, men det hade säkert varit roligt att vara chef för Ystad Teater.
Det var, visade det sig, vår förre utrikesminister och numera särskild rådgivare åt FN:s generalsekreterare: Jan Eliasson.
En fascinerande och klok man som vi fick glädjen att prata med i fåtöljerna i hotell-loungen framåt natten efter föreställningarna. Han berättade om sitt FN-jobb ute på fältet i afrikanska Darfur. Och om sin syn på att det viktigaste i livet: att möta alla människor med respekt.
- Jag brukar säga: ”It´s not the hands you shake, it´s the hearts you touch”, sa Jan.
Det största är inte att ta någon i hand utan att lyckas röra vid hans / hennes hjärta. Ungefär.
- På så vis är det samma sak vi sysslar med, ni som underhåller och vi som håller på med politik och diplomati, sa han. Att beröra människor.
Om man tänker så skulle jag kunna byta jobb med Ystads teaterchef, för det är samma drivkraft. Man längtar efter de där stunderna när man känner att man når fram till en annan människa och ett verkligt möte uppstår oavsett om det är en teater-publik, en FN-församling eller fattiga människor på Afrikas landsbygd som står framför en.
Buskis och världspolitik. Same, same. But different. En bra tanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar